"En gudstro vaccinerar inte mot sjukdom" -- 10 frågor och svar om självskadebeteende

Thérèse Eriksson, du har under de senaste åren föreläst i många sammanhang om självskadebeteende och psykisk ohälsa bland unga. För vem har du skrivit Möt mig som jag är?

– I första hand för pastorer, diakoner, pedagoger, präster och ungdomsledare – men förhoppningsvis kan också människor som möter ungdomar i andra sammanhang ha nytta av den.

Varför är det här ett viktigt ämne för människor som arbetar i kyrkan?

– Psykisk ohälsa i allmänhet, och självskadebeteende i synnerhet, är ett växande problem bland tonåringar och unga vuxna. Många unga har kontakt med kyrkan – till exempel konfirmationsläser ungefär var tredje åttondeklassare i Svenska kyrkan. Ungdomar som söker sig till kyrkan är inte förskonade från psykisk ohälsa, och många av dem behöver stöd från sin omgivning för att kunna må bättre.

Varför riktar du dig just till människor som arbetar i kyrkan och inte till vem som helst som arbetar med ungdomar?

– Det var inget självklart val, och jag funderade på att skriva mer allmänt. Men ju längre arbetet fortskred, desto mer kände jag att jag ville låta kyrkans unika verksamhet och förutsättningar få ordentligt utrymme i boken. En gudstro ”vaccinerar” inte mot sjukdom. Lider du av ett självskadebeteende kan din tro vara en värdefull hjälp, men den kan också leda till många frågeställningar och tvivel. Det kändes naturligt att låta ”kyrkperspektivet” genomsyra hela boken. Dessutom finns det redan flera böcker om självskadebeteende i allmänhet, men inte någon som riktar sig till vuxna som arbetar eller hjälper till som ungdomsledare i kyrkan.

Hur märks det att självskadebeteende är ett växande problem? Vad tror du om ”mörkertal”?

– Jag märker det tydligast när jag jämför dagens femtonåringar med hur det såg ut när jag själv var tonåring i slutet på nittiotalet. Då var självskadebeteende i princip ett okänt fenomen – det var ätstörningar som det talades om. Idag är självskadebeteende välkänt bland ungdomar, och många har testat eller känner någon som har skadat sig själv. Mörkertalet är svårt att uttala sig om eftersom statistiken varierar väldigt mycket mellan olika undersökningar. Men i Socialstyrelsens statistik finns bara de som har vårdats på sjukhus för att de har skadat sig själva, och de allra flesta som skadar sig själva söker aldrig vård, så där finns förstås ett stort mörkertal.

Varför är det viktigt att se skillnaden mellan självskadebeteende och självmordsförsök?

– Självskadebeteende fyller en lång rad olika funktioner, men förenklat kan det beskrivas som en copingstrategi, alltså ett sätt att hantera livet när det är svårt. När någon gör ett självmordsförsök innebär det istället att han eller hon har försökt avsluta sitt liv. För att komplicera det hela lite så kan den som lider av ett självskadebeteende samtidigt ha självmordstankar och försöka ta livet av sig. Överhuvudtaget är det ganska vanligt att de som är drabbade av självskadebeteende gör sig illa även på andra sätt. En del av dem har problem med ätstörningar – det är ett sådant exempel.

Du hade själv kyrkan som en ”trygg plats” under en svår period – vad var det som gjorde att det fungerade så bra för dig i det sammanhanget?

– Jag tror att det handlade om att jag kände att jag fick vara mig själv i kyrkan. Jag var aldrig den där tonåringen som gick på fester, tjuvrökte eller var intresserad av kändisar. Mina intressen var snarare att läsa och skriva, dansa balett och spela piano och fiol – jag var i många jämnårigas ögon helt enkelt ganska tråkig. Men i kyrkan fick jag ändå en plats. Jag funderade mycket på livet och hade många frågor kring kristen tro. De vuxna som arbetade i min församling hade en fantastisk förmåga att bemöta mina frågor med respekt och allvar. Allt det där sammantaget gjorde att jag verkligen kände mig hemma i min församling. Jag behövde inte förställa mig, utan fick plats helt ocensurerad.

Du har intervjuat unga människor som har problem med självskadebeteende om deras möte med kyrkan – om du skulle sammanfatta det mycket kort, vad är ditt intryck?

– Överlag är deras erfarenheter väldigt goda. Många berättar att vuxna i kyrkan är intresserade av att hjälpa och att de tycks ha tid på ett annat sätt än andra vuxna. Flera lyfter fram den kravlösa gemenskapen, möjligheten att få vara med trots att de inte mår bra. Den vanligaste invändningen ungdomarna har är att de märker att personer i kyrkan inte vet så mycket om självskadebeteende.

Du har också intervjuat en rad vuxna som arbetar med ungdomar i kyrkan. Vad har de bidragit med?

– Det intressanta är att de vuxna i väldigt stor utsträckning bekräftar ungdomarnas bild. De betonar vikten av att bereda plats åt alla ungdomar – också åt dem som inte mår bra – och att låta kyrkan vara en plats som genomsyras av Guds kärlek. Och även de vuxna talar om brist på kunskap som en svaghet.   

Du skriver nästan inget konkret om vad skadorna är – varför är det viktigt att inte gå in på detaljer?

– När man beskriver självskador detaljerat tappar man fokus – det viktiga är att fokusera på de tankar, känslor och händelser som ledde fram till skadan. Dessutom har det visat sig att detaljerade beskrivningar av självskador ibland kan trigga den som inte mår bra, att de kan inspirera någon att skada sig själv på ett liknande sätt. Det är lätt att tro att beskrivningar kan fungera avskräckande, men tyvärr är det inte så. Härom året hade en av våra stora kvällstidningar ett tragiskt reportage om en ung kvinna som hade tagit sitt liv med hjälp av läkemedel. I rubriken stod namnet på preparatet och exakt hur många tabletter hon hade använt. När jag tog kontakt med journalisten visade det sig just att de på tidningen hade tänkt att det här skulle avskräcka andra från att göra samma sak som den här unga kvinnan, men effekten kan bli den motsatta. En alltför detaljerad beskrivning av självskador kan bli ett slags instruktion för den som vill göra sig själv illa.

Vad hoppas du att din bok ska kunna innebära nu när den kommer ut?

– Min förhoppning är att boken ska fylla en del av den kunskapslucka som mina intervjupersoner har berättat om. Jag erbjuder inga mirakelpiller eller universallösningar, men jag hoppas att jag kan ingjuta lite mod i alla vuxna som är anställda eller ideellt engagerade i kyrkor runt om i landet och som möter unga som inte mår bra. Allra mest hoppas jag att boken ska kunna hjälpa vuxna i kyrkan att känna sig lite tryggare i sin roll som hjälpare, så att de i sin tur kan ge ett ännu bättre stöd till unga som skadar sig själva. Det skulle göra mig riktigt glad!

***

Thérèse Eriksson

· beteendevetare

· föreläser för bland annat lärare och vårdpersonal om hur unga drabbas av självskadebeteende

· bor i Mjölby

· har tidigare skrivit Slutstation: Rättspsyk tillsammans med Sofia Åkerman