Journalistpar skildrar ofrivillig ensamhet och visar att livet kan börja på nytt vid 65+

Livet har mycket att ge även efter 65 +. Man kan både få nya vänner, nya upplevelser och kärlek. Det menar författarna Ingalill och Stigbjörn Bergensten som med sin bok Ensamma herrars café har skrivit en hoppfull berättelse om och för människor i sin egen ålder.

– Att tala om ensamhet har ju kommit i ropet de senaste åren och numera har kunskapen om den ofrivilliga ensamhetens negativa biverkningar nått ända upp till regeringsnivå. Vår bok är dock ingen faktabok om vilka följder ensamhet kan få för vår hälsa utan en feel good-roman. Vi ville skriva en berättelse som gestaltar hur vårt behov av vänskap, kärlek och gemenskap inte mattas av med åren. Alla behöver en ”flock”.

– Vi påbörjade boken under pandemin, och skrev den mycket för att roa oss själva. Vi hoppas förstås att någon mer ska bli road av den och lämna boken varm om hjärtat, säger Ingalill Bergensten.

Ensamma herrars café handlar om förskolläraren Gertrud Dahlberg som blir änka vid 55 års ålder och bestämmer sig för att göra verklighet av en gammal idé att öppna café för de ensamma män hon länge ömmat för. Till hennes café hittar män från olika samhällsklasser och bakgrunder. Även en hel del kvinnor tittar in. De flesta kommer för de goda bakverkens skull men några för att spana in männen.

Alla männen är mer eller mindre förtjusta i den lilla vänliga bagerskan som omges av en doft av vanilj och kanel. Två av dem, rörmokaren Svege Jonsson och musikläraren Lasse Lindencrona fångar även Gertruds intresse. Men vem av dem ska hon välja? Hösten går, och små och stora kärleksdraman utspelar sig bland toscatårtor och brysselkex. Cafégästerna väntar med spänning på Gertruds val som måste ske före jul.

“Gertrud hejdar sig ett kort slag och tänker på att hon borde ha värdesatt de där små stunderna vid köksbordet tillsammans med sin Olle mera. Hon drar ett djup andetag och berättar sedan att hennes man är död sedan två och ett halvt år tillbaka. Och då slipper det ur Lasse att hans fru dog i bröstcancer för två år sedan. Det blir tyst en stund. De tittar på varandra och ser sorgen i varandras ögon. Så samlar Gertrud ihop sig och fortsätter: “Jag brukade skämta med min man och säga att om jag någon gång skulle ha ett café skulle det ha grönvitrutiga dukar och heta Ensamma herrars café. För jag kände så för de där ensamma männen som vankade omkring i vårt villakvarter tidiga morgnar. Och så dog min man och jag fick en hel del pengar över då jag sålde vårt hus och kunde köpa det här caféet som råkade vara till salu. För att göra en lång historia kort var det en gammal dröm som gick i uppfyllelse.” Lasse Lindencrona känner plötsligt en stark sympati för den rödblonda kvinnan som delat en bit av sin livshistoria med honom. Vi är många som delar erfarenheten av att ha blivit ensamma och mist någon kär person, tänker han. Men det är inte så ofta vi pratar om det. Hur som helst var han glad att han kunnat förmå sig till att prata om Carin. Det hände inte alltför ofta.”
– ur boken.

Ingalill Bergensten har arbetat som journalist samt som översättare och redaktör för böcker om livsfrågor åt Libris bokförlag.

Stigbjörn Bergensten har varit journalist, redaktionschef och chefredaktör på Nerikes Allehanda där han också var en uppskattad kåsör i över 40 år.

Ensamma herrars café ges ut av Libris bokförlag och släpps den 24 maj.